Min omedelbara reaktion när jag tänker på mig själv är “åh nej inte jag igen, jag är ju så pinsam och oförmögen att leva. Jag har svaga nerver och väger mycket mer än 45kg” Alla vet vi ju att om det är något i den här världen som räknas så är det just att väga 45, om man bara gör det, då är det nästan ok att man är lite så där slö som man är när man är undernärd, vilket man ofta är när man väger 45. Men väger man mer, då får man fan inte ha några andra brister, nej då finns det inget som helst utrymme för att vara pinsam eller lat.

Jag är nästan 30 men min självbild är lika sunkig som vilken vanlig tonåring som helst. Men det märkligaste jag lägger märke till när jag på detta tafatta vis försöker reflektera över min tillvaro är det kroniska uteblivandet av att uppmärksamma allt som är så jävla bra. Egentligen är jag skitlycklig, alla komponenterna för ett underbart liv finns. Det är liksom som att det bara är jag som står ivägen för mig.

En riktig rävsax detta, jag är problemet i mitt liv men jag kan ju inte leva utan mig själv. Hur mycket plats ska man få ta i sitt eget liv? Kan man ens ställa sig den frågan?

Idag har jag lagat min lilla systers vantar, det var i sista stund jag fick syn på hålen och skrek åt henne att “mamma kommer bli gaaaaalen om hon ser dessa vantar” dels eftersom mamma stickat dom och inte minst för att systern går runt och fryser med håliga vantar. Att frysa är det absolut värsta min mamma kan föreställa sig. Men nu har jag lagat hålen, dock tror jag de bara håller denna vinter, sen kommer nog vantarna obönhörligen dö. Men det är väl bara för mamma att sticka ny till nästa vinter

Ok, alltså för ett par veckor sedan när det började bli vinterkallt på riktigt gick jag upp på vinden för att hämta vinterkläder. Jag hittade då inte bara mögel, vinterkappa och gamla fuktiga skolböcker, jag hittade också vykort, tampongfodral, etiketter och allt annat som hör till mitt hjärteprojekt Emelik. Döm av min förvåning när jag istället för att bara fyllas av ångest och dåligt samvete också kände en smula jävlaranamma. Det liksom väcktes en liten tanke om att det blivit dags att plocka upp trådarna och fortsätta spinna vidare.

Typiskt. Just när jag kommit fram till att det både är svårt och skittråkigt att vara egenföretagare, just när mina (från allt handarbete) onda handleder börjar läka. Då kommer jag på att det är läge för att utmana mitt nervösa psyke och försöka vara så modig som jag förmår.

Men fy helvete va svårt det är att vara modig. Tre dagar efter jag bestämt mig för att återuppta projektet blir jag deprimerad som en avdankad dockusåpakändis från 90-talet. Depression som en reaktion på rädsla är en gammal Emeli-klassisker, ett mycket effektivt sätt att undvika det man är rädd för kan jag berätta.

Det tog någon vecka yttligare innan jag insåg detta förrgår. Vidare kunde jag då inte sova utan satt uppe halva natten och googlade på hemlösa hundar från Rumänien.  Eftersom jag är så sjukt känslig innebär en sömnlös natt att dagen efter blir ett värdelöst vadande i mental grå gröt. Det blev med andra ord inte så mycket gjort eftersom jag upptagen av självhat och livsförakt.

MEN, man har ju så att säga varit med förr, levt med sig själv i nästan 30 år. Inatt sov jag klubbad på medikament, vaknade imorse stark och lycklig. Nej det gjorde jag ju inte, livet är inte så skimrande som en romantisk komedi (synd). Jag vaknade och tänkte att nu vore det bra om jag försökte göra mig gladare istället för att slå mig själv med det där osynliga basebollträt jag gick runt med igår.

Det kommer få ta lite tid det här, det kommer kanske ta orimligt lång tid. Jag börjar här med att blogga. Efter jul ska jag ragga återförsäljare i Stockholm. Idag ska jag fortsätta sticka julklappar och där stickningen blir ful kan man brodera några korsstygn (tips).

Mycket återhämtning nu, vända trenden, göra något åt den mentala situationen. Har fixat på balkongen, tar en dag i taget och övar på alltet.

Igår hade jag fint häng med superMarcus, han är en äkta fin person. Dessutom är han rolig.

Nu försöker jag ta mig igenom ett gäng andragradsekvationer. Det går sisådär, men som superMarcus sa igår “det viktigaste är ju att du mår bra”. Så, prio 1 är att må bättre, prio 2 andragradsekvationer.

Tänk va ofta man inbillar sig att det brinner och hur sällan det faktiskt gör det.

Det här med att leva efter sina ideal, ingen helt enkel grej. Jag har den här bloggen av tre anledningar, men främst för en. Jag vill krossa fördomar, jag vill själv sluta skämmas och kanske hjälpa någon annan att inte skämmas. Jag vill visa världen att psykiska funktionshinder går att leva med, utan att man måste vara med i big brother, skära sig i armarna eller i största allmänhet leva ut sin galenskap på ett destruktivt sätt.

Så vad gör jag? Jag slutar blogga när mina knasiga demoner tränger på. Jag slutar för att jag skäms, för att jag vill visa mig stark, balanserad och skitbra.

Ursäkta och förlåt mig för detta, jag ska visa dig att du inte är ensam meningslösheten. När det kommer till kritan är vi alla lika, det känns bara i olika grad för olika människor.

Senaste tiden har jag alltså pendlat mellan att vara hysterisk och djupt nedstämd. Dessa känslomässiga lägen är ett jävla göra när man inte har tid. Det kryper i kroppen samtidigt som jag känner mig så matt att det är en mindre bergsbestigning att gå till tunnelbanan. Jag blir arg på min kille bara för att han finns för att i nästa stund gråta av tacksamhet över att han finns.

Det är exakt i de här perioderna man får känna att man lever, fast det känns som man är lite död. Allt sätts på prov, allt ska hanteras. Det som stör mig mest (samtidigt som jag vet att det är min räddning) är att världen runt omkring fortsätter pågå. Jag förväntas infinna mig på jobbet, på fester, i tvättstugan. Kan inte ens ta ledigt från skolan, denna pissiga institution som är så effektivt själadödande med sina betyg.

Jag vill berätta det för er, jag vill att vi pratar om sånt här. Ingen skäms över en förkylning eller ett brutet ben. Ingen borde behöva skämmas över sitt trasiga psyke. Ingen borde behöva känna sig ensam, livet är en mental skitutmaning ingen slipper undan.

Ja men käranån, jag har ett liv också. Eller rättare sagt, jag försöker skaffa mig ett. Har inte tid att blogga i tid och otid, lev med det nu era törstiga slösurfare.

Livet aktuella tema just nu är trygghet och upptäckten av onödig otrygghet. Jag har ju en förmåga att hetsa upp mig. Nu ska det slutas upp med det. Nu övar jag på att känna mig så trygg som jag egentligen är, det vill säga skittrygg!

Vad gör ni annars, gillar våren? Jag gillar den, mycket.

Ikväll ska jag träffa ett litet, litet barn. Om vi fattar tycker för varandra så kommer jag bli barnets rolig tant som sitter barnvakt ibland. Jag tror det är bra att skaffa kompisar i olika åldrar, sånt får en att blir en bättre människa.

Nu läser jag på om kalmarunionen för att lära mig bli källkritisk, extremt tråkigt. Men jag måste, eller det skulle i alla fall vara väldigt lämpligt om jag kunde skita fram ett MVG på den här kursen. Pressen i det ni. Känner ni pressen?

Bäst att ta en kaffe till…

Ser ni ringarna under ögonen? Ser ni? Jag är så att säga skitsjuk, asförkyld, ett febermonster. Men så länge det finns hostmedicin finns det hopp. Efter en dag i sängen känner jag mig ändå stark nog för lite plugg. Jag är komvuxråttan som aldrig ger upp.

Det måste bli nån ändring, jag är ta mig tusan trött jämt. Så himla drygt när livet är så roligt. Sitter på köksgolvet, relativt trevligt faktiskt. När jag var liten låg jag alltid på köksgolvet och frågade mamma om hur världen fungerade, hon gav sällan några tillfredställande svar. Nu kan man ju förstå det, nu förstår man ju själv att det inte finns några enkla svar.

jaja, jag tar en järntablett mot tröttheten och gillar läget. Det finns inga riktiga svar, inte tillräckligt med energi men köksgolv kan man lita på, alltid.

Ibland behöver man en paus. Jag tog mig en bloggpaus och nu har jag studiepaus. Himla välgörande och skönt ska ni veta!

Men jag har andra saker att “ta tag i”, saker som fått stå tillbaka då produktiviteten varit hög på andra håll. Denna vecka ska jag därför:

Boka tandläkartid

Styra upp bokföringen i min lilla firma

Styra upp kommande studieplan

Packa, flytta, flyttstäda, och allt sånt där man måste göra när man flyttar.

Skönt när det är över, som en på-nytt-födelse typ.

Jag ser särskilt fram emot att sluta ha panik för att mina tänder ska ramla ur munnen på mig.