Tacksamhet handlar kanske inte så mycket om att göra högre makter nöjda utan om att bli tillfreds med sitt liv.

Jo detta är alltå min tes.

Det är så lätt att vara missnöjd med det som inte går ens väg (och det är ju oftast mycket) men det är svårt att vända på huvudet och se allt som faktiskt är skitbra. Alla har det inte skitbra jämt men jag syftar nu på oss som har det lite halvbra eller lite halvdåligt (är glaset halvt tomt eller halvt fullt, välj för fan). Ibland tror jag faktiskt att jag blir mer ängslig ju bättre jag har det, rädd att rasa och förlora det jag vunnit.

Det är ju så dumt, när det är så mycket som är så bra. Allt kan inte alltid vara bra men livet pågår ju ändå och det känns så jävla nedrigt om tillbringar livet med att fokusera på det dåliga. Alltså det här fattar man men när man börjar tacka för allt det bra då förstår man hur mycket man inte tänker på det.

Tacksamhet, min nya grej.

Veckans stora projekt är aktiv övning på att sluta stressa, utan att bli yttligare stressad av detta. Naturligtvis är det inte helt enkelt men det är ju nästan inget.

Hösten kommer lite varje dag nu, känner ni det?

Det har varit ett par tuffa dagar här och vid gårdagens crescendo var jag mer eller mindre övertygad att min sista stund var kommen. Av oförklarliga skäl tappade jag balansen, rummet snurrade och jag kunde varken ligga, sitta eller stå utan att må illa. Tanten på sjukvårdsupplysningen började prata om att det kan bli aktuellt med ambulans om läget under natten skulle förvärras. Stackars pojkvän fick komma hit och vaka över mig.

Efter att sedan tillbringat dagen på hälsocentralen visade det sig vara något så osexigt och odödligt som en vaxpropp i vänster öra. Visserligen sa syster Berit att hon aldrig sett maken till vaxpropp och att jag hade en ovanligt smal och krokig hörselgång. Men ändå, dramitiken var ju så extravagant.

Nu plockar jag ihop spillrorna av mig själv och inser att det ändå hade haft sina fördelar att vara död. Alltså får jag välja så väljer jag ju livet men förstå va lugnt och skönt det skulle varit på bårhuset. Inget att oroa sig för, alla tåg har ju ändå gått.

Visste ni att det är ramadan nu? Går man på komvux vet man sånt eftersom typ halva klassen är nysvenskar och minst två av dem är troende, praktiserande muslimer. När jag sitter där på lektionen och känner mig trött och ofokuserad, då tittar jag bara lite på mina klasskamrater och så får jag perspektiv. Fy böbelen för att plugga under ramadan!

Efter skolan gick jag in på myrornas och sökte efter den perfekta slipsen, hittade den inte men jag vet att den finns, någonstans där ute…

Var på min första mattelektion idag, läraren va ungefär 100 år och av den typen lärare man gillar. Han sa “man kan ju tänka sig att man räknar i knop och minuter också men man ska undvika att krångla till det, tillvaron är tillräkligt krånglig ändå”. Jag bara satt där och njöt av att tänka på problem som det finns facit till.

Vidare ängnade jag dagen åt depressions-läkande övningar så som ordentlig måltidsordning i form av ärtsoppa och stora mängder kaffe, snack med skatteverket och kompisar.

Kompisar är som träning, ett hemligt vapen som alltid funkar effektivt på en begynnande depression. Man tror att det bara blir jobbigt, att det inte är värt ansträngningen (för det är en ansträngning att vara social när man är nere), men fy tusan va bra det känns efteråt!

Jag blev riktigt skakis där ett tag, skulle det vara möjligt att det var omöjligt att blogga från iPhone? Naturligtvis var det möjligt, En liten omväg men jag fann den!

Det ska alltså bli semester nu, eller obetald ledighet eller kanske närmare bestämt så utnyttjar jag nu fördelarna med att plugga på distans och att vara en flumkonsult som lägger sitt eget schema.
Mot Orust ska vi alltså, oklart om jag ser fram emot detta, känns märkligt, jag åker aldrig på semester. Men det är bara fyra dagar och jag tar skolböckerna med mig.

Test från iPhone !!!

Ibland kommer de. Uppenbarelserna.

Idag har jag gjort en del grejer, några bra och några dåliga. Hade kunnat göra mer men det gjorde jag inte.

Jag känner mig nöjd ändå.

Detta mina vänner, är att vara frisk i huvudet. Herregud så bra det känns.

Nu undrar ni förstås hur man bär sig åt för att få denna behagliga känsla.

Men herregud, jag är väl inget geni heller. Vill ni ha svar på de riktigt stora frågorna så läser ni fel blogg.

Häller upp en stor kopp äckligt kaffe, går genom de öppna kontorslandskapet utan att möta en själ. De som ännu inte gått på semester är ute på lunch. Jag sätter mig på min plats och petar lite i näsan, det gäller ju att passa på när ingen ser.

Det är dax att ta upp bloggeriet, allt pekar på det.

Det krävs så mycket mod för att genomföra livet. Och vad får man för det? Ibland lön eller kärlek, ibland blir man bara bränd. Det är så det verkar funka. Sabla skit.